Syskonbädd, som kom ut första gången 1931, ingår i Stina Aronsons modernistiska projekt. I denna text skriven för scenen undersöker och utmanar Aronson normerna kring såväl dramagenren som kvinnorollen.

Harriet är på rymmen från nervhemmet, där hon placerats av sin man i hopp om att hon ska stilla sina överspända tankar och bli en snäll, normal fru. Men nervhemmet har knappast återanpassat Harriet till den sansade hustrurollen. Tvärtom tror hon nu att "allting kanske i själva verket är alldeles annorlunda än vad vi vet". Harriet känner sig fångad av rationalism och en vetenskaplig syn på världen, och hon bär på en längtan efter ett annat sätt att vara människa.

Ur Syskonbädd:
HON. Det började egentligen bara så här. Jag sa till min man: man har helt enkelt slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den. Den finns inte mer. På tusen år har vi inte haft nån verklighet.

Klicka här för ett smakprov ur Syskonbädd. Boken ingår i Rosenlarvs dramatikserie.

Lyriskt språk som brinner, genreöverskridande, normbrytande – Stina Aronson är mer intressant text för teaterscen än det mesta som nyproduceras för tiljan idag.
Christine Sarrimo, Sydsvenskan, 5 december 2008 (länk)

Syskonbädd är ett humoristiskt och existentiellt drama om solidaritet, frigörelse och kärlek. Pjäsen problematiserar på ett roligt och poetiskt sätt verklighetsuppfattning, det moderna samhället och relationen mellan könen.
Kulturstan.se, 3 november 2008 (länk)

Och det här med att vara en sökande, ifrågasättande och på sina egna villkor kommunicerande kvinna, utan att bli sjukförklarad eller horförklarad eller bara i allmänhet nonchalerad eller hånad, det må uttryckas lite 30-talshögtravande hos Aronson, men problemet är ju inte direkt antikverat.
Maria Edström, SR, Kulturnytt i P1 (länk)

Anslaget är lätt, komiskt, men rymmer en tragisk livskonflikt, som inte bara rör Harriet. Ordningslängtan grundar sig i rädsla, som hos Maria Selbings underbart nervösa pensionatsvärdinna. Spelet mellan henne och Wilderoth äger verkligen rum i det NU, som Harriet vill befinna sig i. De reagerar fysiskt på varandras minsta impuls och det blir både roligt och sorgligt.
Sara Granath, SVD (länk)