Alfhild Agrell

Under 1880-talet var Alfhild Agrell (1849–1923) en av Sveriges mest uppskattade dramatiker, såväl av publik som av kritikerkår, och hennes liv sammanfaller med en period i den svenska kvinnorörelsens historia som sprudlade av verksamhet. Agrell tillhörde – tillsammans med till exempel Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler – en generation som inte bara krävde lika rättigheter med män, utan också tog för sig av dessa rättigheter och handgripligen tvingade till sig en plats i den offentlighet som inte ansågs passande för kvinnor.

Efter det tidiga 1880-talets höga tak för samhällskritiska frågor, inte minst i kvinnosaken, följde ett bakslag. Den så kallade tendenslitteraturen, med tydlig politisk ståndpunkt, förkastades plötsligt och många av dess författare med den. Alfhild Agrell gick från att vara en firad och inflytelserik författare till att anses gammalmodig och pekpinneaktig. De melodramatiska dragen i hennes verk ansågs nu göra dem patetiska. Agrell kom i onåd hos den svenska kritikerkåren och hennes senare verk mottogs med allt annat än öppna armar.

Allt eftersom hennes verk sjönk i aktning hos kritikerna blev Agrells ekonomiska ställning sämre. Trots sin växande fattigdom höll Agrell obevekligt fast vid sina ideal ända till slutet av sitt liv. Hon ryggade inte tillbaka trots att kritiken blivit allt obevekligare och hennes nya pjäser inte sattes upp. Kanske är det just denna vilja att hellre göra fiasko än att sälja sig, att hellre utfalla i dramatiska anklagelser än att skygga undan och gömma sig när hon kritiseras, som gjort att Agrells eftermäle blivit så oförsonligt. Trots att hennes pjäser spelades för fulla hus under 1880-talet så brukar litteraturhistoriska översiktsverk bara nämna henne i förbifarten, något som den som får tillfälle att läsa Agrells verk, eller se dem uppförda på scen, snabbt inser är en orättvisa. Kraften i Agrells språk och styrkan i hennes engagemang är lika tydliga idag som när hon levde.