Rosenlarv ger lektion
För att Rosenlarv förlag inte bara vill ge ut böcker utan även följa våra Fogelstadshjältar inom pedagogikens och världsförändringens gärningar – och för att vi frivilligt gett oss in i debatten – ska här nedan avhandlas en smula om begreppet kanon.
Den litteraturhistoriska kanon är den relativt fast fixerade kärna av litterära verk och författarskap som utgör och skapar litteraturhistorien. Fram tills för några årtionden sedan var kanon och vad som ingick där en ganska oproblematiserad företeelse. Litteraturhistorien sågs som en kronologiskt ordnad berättelse av orsak och verkan, påverkan och utveckling.
Tack vare kanske framförallt feminismens inträde inom akademin samt postmodernismens ökade inflytande har man dock alltmer börjat se på kanon som den konstruktion det faktiskt handlar om – en fiktion om fiktion. Den historiska makten att avgöra vad som ska ingå i kanon har legat i händerna på en viss grupp och dess intressen. Precis som på andra områden, så har den särart och originalitet som är de två principer varefter klassiker döms, ingalunda utgjort några neutrala måttstockar utan snarare följt en manlig norm. All litteratur har blivit (och blir fortfarande) bedömd efter de regler som redan satts upp för den egentligen ganska smala genre av mestadels vita, manliga författare. Följden av detta härliga cirkelargument blir att allt utom den redan bekräftade litteraturen inte passar in i kanon.
På så vis har kanon, och för att tala klarspråk, hegemonins herrar bakom den, gallrat efter författarnas kön och etnicitet. Men även genre har haft betydelse. Barnlitteratur, arbetarlitteratur, tidiga kvinnliga (då offentliga) genrer som brevet och dagboken samt populärlitteratur är exempel på genrer som inte gillts i kanonlitteraturens finrum. Förvånande nog är detta genrer där många kvinnliga författare varit verksamma. Ett tydligt exemel på hur kanon utesluter är just populärlitteraturens, och i med den läsarnas, frånvaro i litteraturhistorieskrivningen. Vad människor i sin samtid valde att läsa borde ju rimligen vara en lika intressant aspekt på litteraturen och dess betydelse som vad vissa bedömmare idag anser vara stor konst. Här finns dessutom en dikotomi att bryta upp då en skiljelinje ofta sätts mellan populär litteratur och bra litteratur, och där de kvinnliga författarna ofta varit verksamma i den förra kategorin. En författare som blivit uppskattad och läst av flertalet i sin samtid, kan ju inte vara en riktigt bra författare, eller?
Vissa menar kanske att barnlitteratur, arbetarlitteratur, populärlitteratur och andra icke-kanoniska genrer är för tidsbundna för att vara av intresse idag, och att det är just i sin tidlöshet som en klassiker skiljer ut sig. Men vad som är tidlöshet, och i förlängningen god litteratur, handlar också det om konstruktioner. Det är något som vi lär oss, och skapar, när vi läser kanons redan fastslaget ”tidlösa” litteratur.
Att lägga till en kvinnlig ådra till den redan existerande kanonberättelsen är dock inte en tillfredställande lösning. För det första är avsaknaden av kvinnliga författare knappast det enda som fattas kanon. För det andra skulle det innebära ett okritiskt övertagande av det patriarkala tankesättet om litteraturen och dess utveckling, som i sin tur skulle utestänga många författare och genrer. Litteraturhistorien är inte en enda, men inte heller två. Det behövs snarare ett otal historier för att beskriva litteraturens utveckling, eller bakåtgående, eller zickzackande, eller kullerbyttande. Först då kan litteraturen och dess förflutna ta plats som de otal subversiva rum den har potential till.
Rosenlarv förlag startades i ilskan över kanons förkrossande manliga dominans, och kommer därför i första hand fokusera på bortglömda kvinnliga författare. Detta gör vi inte för att vi anser dessa vara bättre, eller för att vi vill försöka kvotera in dem i kanon. Rosenlarv vill snarare vara en motvikt till den mycket effektiva kvotering av manliga författare som skett mycket länge, och fortfarande sker. Även Rosenlarv är dock en liten grupp människor som vill propsa för just sin smak och sina favoriter. Mycket mer skulle behöva ta plats inom kanon, och vi välkomnar initiativ att utvidga kanon inom fler perspektiv än det könsliga. Förhoppningsvis blir kanon till slut så överfull att den blir överflödig som företeelse.
Kanon måste utvidgas, problematiseras, omslutas, penetreras och sprängas. Detta är Rosenlarvs bidrag. Vi väntar med spänning på ditt.
Ps. För vidare läsning rekommenderas Anna Williams Stjärnor utan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet (1997) där mycket till denna text är hämtat. Williams skriver mer utförligt om bland annat varför kvinnorna i kanon är så få, varför kanon är en problematisk företeelse och hur de kvinnliga och manliga författarna behandlats i de litteraturhistoriska översiktsverken. (För den som redan nu vill ha de rafflande resultaten: den manliga författaren är norm och den kvinnliga författaren är marginaliserad! Samt att det inte hänt särskilt mycket under seklets gång.)
Läs mer:
Rosenlarvs Anna Dahllöv har skrivit en artikel om kanon i Arena nr 3 2006, Litteraturens luftslott.
Åsa Sarachu, från Rosenlarv, har skrivit om kanon och makt på teatern, i Visslingar och rop nr 19-20 2006. Läs här!