Stina Aronson

Feberboken



Feberboken: Stoffet till en roman från 1931 skrevs under pseudonymen Mimmi Palm. Feberboken kan ses som ett modernistiskt manifest. Liksom för de svenska manliga modernisterna, primitivisterna, är litteraturen för Aronson en livsinställning snarare än en litteraturinställning. Det handlar om livet, och den komplicerade kärleken till den yngre författaren Hugo. Undertiteln, stoffet till en roman, beskriver boken väl. Med dagboksanteckningar, brev, längre fragment och korta brottstycken kombinerar Aronson en poetisk ton med bitska betraktelser. Och trettiotalets början känns plötsligt alldeles intill.

Aronson har hittills mest uppmärksammats för den senare delen av sitt författarskap och då framför allt för romanen Hitom himlen som återutgavs senast 2003. Hitom himlen brukar beskrivas som ett mästerverk där Aronson hittar hem till sitt språk via det norrbottniska landskapet. Den tidigare romanen Feberboken är ett oförtjänt bortglömt verk, där Aronson i modernistisk språkdräkt, med humorn och begäret i centrum, går i drabbning med primitivismens företrädare.

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, skriver i förordet till Feberboken att ”det är med kvinnorösten som den svenska modernismen blir komplex och intressant”, och fortsätter: ”[Aronsons text] opererar med parallella spår, dels metalitterärt genom dialogen med primitivismen, och dels kroppsretoriskt genom att modigt skriva fram ett komplext kvinnligt begär."

Ur Feberboken:
Livsskräck (ett löjligt ord). Men jag har gissat att ordet innebar något. Jag har förstått vad det är. När böcker och ting och sång och medicin mister sin förmåga att dölja, sin förb. tjusighet. Ikväll förnimmer jag mig ungefär som askan efter ett tempel.

Klicka här för ett längre smakprov ur Feberboken.

Kulturradions Katarina Wikars utnämner Feberboken till en modern klassiker. Läs mer och lyssna på programmet genom att klicka här.

Pressröster:

Både kärleken på jorden och villkoren för hanteringen av orden diskuteras av två konstnärer med olika, könsligt kodade, förutsättningar och erfarenheter. Samtidigt som smärtan, längtan, kärleken och skönheten ännu är alldeles levande, så man behöver alls inte läsa texten på littvetarvis. / Fast det är roligt att göra det, finna spår av striden, se hur Aronson utmanar och rentav driver med Lundkvist [Feberbokens ”Hugo”].
Nina Lekander i Expressen, 16/2 2006. (länk)

[Feberboken] lever genom seklerna, ständigt aktuell med ett kvinnligt subjekt som till sist väljer att gå sin egen väg, starkt påverkad av de älskandes olika syn på erotiken och sexualiteten. Rosenlarvs nyutgåva av Feberboken [...] är inget annat än en kulturgärning.
Marianne Söderberg, Norrbottens-Kuriren, 23/2 2006. (länk)

Det är en energisk text som sprakar av sexuell och språklig frustration. Dessutom en litterär dörröppnare [---] [Feberboken] är just ett sätt att ifrågasätta det manliga tolkningsföreträdet.
Hanna Nyberg, Femkul, 8/3 2006

en skoningslös analys av kulturen, kärleken, litteraturen och inte minst det egna kärlekslivet. [...] Genom primitivism och den manlige författarkollegan söker Aronson vidare – Feberboken blev en av den svenska, kvinnliga modernismens allra första texter.
Anna Bohlin, Bibliotekstjänst häfte 8, 2006

den underbara Feberboken, som är både hämndlysten, ironisk, poetisk, förtvivlad, spännande, rolig och uppslitande. Och pseudonymen Mimmi Palm som en gång var nödvändig, har nu äntligen fått träda undan för författaren Stina Aronson, i egen otvetydig rätt.
Jenny Högström, Göteborgsposten, 22/5 2006

Det är en stark skildring av en kvinnas kluvenhet, hennes upprördhet över samhälleliga normer; en berättelse om inre ambivalens men också om längtan och passion, om förväntningar och tillkortakommande. Mest slående är ändå hur modern romanen är, sjuttiofem år efter sin utgivning. Den är på ett alldeles självklart sätt samtida. [---] Det är helt enkelt en lysande roman som sannerligen förtjänar att lyftas fram från de dammiga bokhyllorna.
Crister Enander, Sundsvalls Tidning, 8/8 2006

Feberboken är glödhet och modig. Anspråksfull. Aronson knockar läsaren med sin kompromisslöshet. Huvudpersonen Mimmi går för fullt in i sin passion utan att be om ursäkt. Hon vilar i den utan att vika sig, utan att svika sig själv. Hon gör det oroligt och spänstligt - hon kliver in i rädslan, i utsattheten och utforskar den som ett nyfiket barn och som en obehärskad kvinna. Så mycket rymmer Feberboken. Det är en otålig pretentiös kärlekshistoria och samtidigt ett klokt och enträget filosoferande om passionens förutsättningar, om att vara människa, om att vara kvinna, intellektuell och kåt på samma gång, och till på köpet älska en yngre man som inte älskar tillbaka.
Marit Östberg, Smålandsposten, 2/1 2007 (länk)