Eva Neander (1921-1950) var en av de största svenska fyrtiotalisterna. Hon föddes i Jukkasjärvi, men när hon var två år gammal flyttade familjen till Härnösand, den plats där boken Staden utspelar sig. Neanders far dog när hon är sex år gammal, varpå modern gifte om sig och familjen flyttade till Borås och sedan till Göteborg. Eva Neander tar studenten i Göteborg 1941 och börjar studera vidare, vid Göteborgs Högskola och Uppsala universitet. Hon avslutar studierna i förtid och börjar i stället arbeta på Boråstidningen Västgöta-Demokraten. "Med livet knappt i behåll räddade jag mig från en misslyckad sejour i Uppsala till att läsa korrektur på en västsvensk tidning", som hon skriver i den självbiografiska texten Kalejdoskop. Till att börja med läser hon korrektur, men efter ett tag arbetar hon även som krönikör och filmkritiker. Hon publicerade även texter, bland annat dikter, i Borås Tidning, Göteborgs-Posten och Ny Tid.
Efter att ha vunnit en novelltävling på Åhlén och Åkerlunds förlag 1945 debuterade hon 1946, med romanen Dimman, som är baserad på vinnarnovellen. Kritikerna förhöll sig något avvaktande, men såg henne som mycket lovande. "Denna första gång har Eva Neander sagt för litet. Hennes roman (eller novell) gör ändå intryck. Den är äkta. Den har stil." stod det till exempel i Aftonbladet. De närmaste åren gav Neander ut novellsamlingarna Staden och Nattljus, och diktsamlingen Död idyll. Innan hon dog påbörjade hon en roman med arbetsnamnet Vattnet. Den slutfördes aldrig, men publicerades postumt tillsammans med andra texter i Lilla bror och lilla syster 1951.
Neander var bara tjugonio år när hon dog, men räknades till en av de mest lovande svenska fyrtiotalisterna. Per Erik Wahlund har jämfört henne med Karin Boye, och sagt att: "Syskondragen var givna från början: hypersensibiliteten och den enorma anspändheten., viljan att pressa in så mycket intensivt stoff som möjligt i den klaraste, mest överlagda prosakonst."
Författarkollegan och generationskamraten Karl Vennberg skrev i sin dödsruna över Neander: "Kanske just den vägran att kompromissa, som på varje punkt präglade Eva Neanders mänskliga och konstnärliga inställning, drev henne att vilja andra utvägar än den köpslagan med döden, som medelåldern alltid inlåter sig i." Han citerar också en av hennes sista noveller: "Jag tänker alltid fly döden och söka livet. På vilka vägar jag än skall finna det."
