Stina Aronson

Stina Aronson (1892–1956) föddes som Kristina Andersson, som oäkta dotter till pigan Maria Andersson och teologistudenten Olof Bergkvist. Han kom senare att lämna familjen, bli biskop och bilda en ny familj. Stina Aronson växte till stor del upp hos fosterföräldrar. Som sjuåring flyttade hon hem till modern, som trots knappa omständigheter såg till att hon fick utbilda sig till folkskollärare.

Aronson debuterade 1921 med småstadsskildringen En bok om goda grannar. Trots en mycket litterärt intressant produktion så kom inte hennes genombrott förrän med den nionde boken, när hon var 54 år. Romanen Hitom himlen (1946) är en storslagen berättelse från den tornedalska landsbygden, som Aronson lärt känna under en tid i Norrland tillsammans med maken Anders Aronson, som var sanatorieläkare. Hitom himlen uppnådde snabbt klassikerstatus, och återutgavs senast 2003 i Modernistas klassikerserie. Det är Aronsons mest kända bok, men under senare tid har även hennes tidigare verk, inte minst romanen Feberboken (1931, återutgiven av Rosenlarv 2006), fått allt större uppmärksamhet.

Hitom himlen fick mycket god kritik av samtiden, men placerades snabbt in under beteckningen "provinsiallitteratur". Senare tids litteraturforskning, till exempel Carolina Graeske och Petra Broomans, har ifrågasatt detta. En anledning till att kritikerna nöjde sig med att placera Aronson i provinsialistfacken kan ha varit att hennes verk är svårt att genrebestämma. Aronson skrev främst prosa, men även lyrik och dramatik, och blandar ofta olika genrer i samma verk. Dramat Syskonbädd (1930, återutgivet av Rosenlarv 2008) har till exempel undertiteln “novell i tre akter”.

Aronsons stil är alltid mycket originell, även då hon tydligt influerats av andra författare. Av samtiden anklagades hon ibland för osjälvständighet, något som snarare har att göra med kritikernas oförståelse för den experimentlusta som Aronson visar, särskilt i sina tidiga verk. Hon kastade sig in i tidens frågor och strömningar, och var djupt engagerad i den litterära debatten. Detta har bland annat Åsa Nilsson Skåve visat i sin doktorsavhandling Stina Aronsons berättarkonst. Nilsson Skåve skriver bland annat om hur Aronson såg språk, kön och tid som någonting "väsentligen oåtkomligt för kategorisering och exakthet". Ett återkommande tema i Aronsons verk är längtan efter ett nytt språk, något som blir särskilt tydligt i Tolv hav (1930, återutgiven av Rosenlarv 2009), Aronsons enda diktsamling.

Under trettiotalet var Aronson starkt påverkad av modernismen, bland annat hos Edith Södergran, och det var då hon skrev Feberboken, Syskonbädd och Tolv hav. Stina Aronson var en av de första svenska modernisterna, och en anledning till att de svenska kritikerna hade svårt att uppskatta hennes tidiga verk var troligen att modernismen inte slagit igenom i Sverige när de kom ut (i Finland ska dock både Elmer Diktonius och Hagar Olsson ha uttalat sig mycket uppskattande om Aronsons trettiotalsproduktion).

Från 1949 var Aronson ledamot i Samfundet De Nio, som också delar ut Stina Aronsons pris varje år. 1956 vann hon själv Samfundet De Nios stora pris. 2009 har De nios årligen utkommande Litterär kalender Stina Aronson som tema. Stina Aronson dog i Parkinsons sjukdom 1956.